Lite att göra

Apropå den viljan jag försökte uttrycka i förra inlägget kan jag konstatera att den är minst lika påträngande idag.

Jag vet inte vad det handlar om. Jag jobbar varje dag, men har nu drabbats av ett plötsligt och värkande behov av att producera något. Något, jag vet inte vad. Jag vill skriva en rapport, göra en tidning, skriva 15 insändare, jogga runt hela staden, städa huset, läsa varenda oläst bok, lära känna varenda människa inom rimligt avståd, utbildas och läras till perfektionism, hitta all efterlängtad kunskap och upptäcka allt som finns att upptäcka.

Jag tror jag är understimulerad. Att prismärka varor och sedan sälja frimärken till tyskar är väl inte vad jag gör bäst.

*Okej, joggandet var kanske att ta i.

Vilja, vetskap och hela köret

Jag vill skriva ett sådant inlägg som blir klockrent, som lyckas sammanfatta allt och inget, lyckas bringa skratt, efteranke och lycka till läsaren. Jag vill skriva allt. Jag vill skriva inget. Jag vill. Jag vill. Jag vill att allt ska vara som vanligt. Jag vill kunna känna att det är okej att vara glad. Jag vill kunna känna att det är okej att umgås, le, skratta och känna lycka. Jag vill inte sluta sakna Omma. Jag vill aldrig glömma. Jag vill gå vidare, men ändå stanna kvar.

Just nu har jag hamnat i en relativt komplex tankesituation. Men det är okej, jag känner mig bättre idag. Jag är lycklig över att ha fått leva med min Omma i 18 år.

Men jag vill lite mer, jag vill kunna leva utan att ständigt känna att jag inte ska ta i för mycket. Det är klart att jag sörjer Omma, men ingen blir lycklig över att man inte ger något. Jag ska leva och le - för Ommas skull.

Jag kommer inte sluta att älska och sakna Omma för att jag låter tankarna hamna på annat än hennes bortgång.

Eller? Jag vet inte, jag vet fortfarande inte. Men jag vill. Jag vill.

Det är fint väder ute. Det är en fin värld. Omma kommer alltid att finnas.

Midsommar

Hemma. Eller det som borde vara hemma. Det är svårt. Min definition på "hemma" har alltid varit där mamma och mormor varit. Och nu finns inte min mormor här längre.

Det är midsommar, allt som är typiskt svenskt ska firas. Den första helgen på 90 år som Omma inte finns på jorden. Försöker göra det som känns rätt och än så länge är det enklaste att bara existera. Vi gör ingenting, det är en helg som inte betydde något för Omma och det känns skönt. Det är de kristna högtiderna som kommer bli jobbigast att inte ha henne här på.

Jag vet inte, det är den vanligaste tanken. Jag vet inte hur jag mår, jag vet inte om jag börjar komma till insikt om att det är inte sorgen över att Omma inte här jag ska ha, utan glädjen över att faktiskt ha haft henne här ända tills nu. Jag vet inte hur det är med mig, men jag vet att Omma har det bra nu. Hon är trygg och hon är hemma.

There you'll be
When I think back on these times
And the dreams we left behind I'll be glad cause I was blessed to get
To have you in my life
When I look back on these days I'll look and see your face
You were right there for me

Well you showed me how it feels
To feel the sky within my reach
And I always will remember all
The strength you gave to me
Your love made me make it through
Oh I owe so much to you
You were right there for me

Cause I always saw in you my light my strength
And I wanna thank you now for all the ways
You were right there for me, you were right there for me
You were right there for me for always

And in my dreams
I'll always see you soar above the sky
In my heart there'll always be a place for you for all my life
I'll keep a part of you with me
And everywhere I am there you'll be
And everywhere I am there you'll be
There you'll be

Omma, min älskade Omma

29 mars, 1917.

19 juni, 2007.

Tack för den här tiden, älskade Omma. Jag kommer alltid att älska Dig. Det är Du och jag, Omma. Nu och för alltid.

Att älska någon så mycket så att kroppen känns för liten

Egentligen vill jag inte skriva det här, känslan av att det faktiskt är verklighet blir så konkret då. Men samtidigt måste jag få ur mig det. Min mormor mår inte bra. Min älskade mormor mår dåligt. Min mormor, min Omma.

Hela mitt liv har Omma funnits där för mig, tröstat mig, uppmuntrat mig, hjälpt mig och alltid, alltid älskat mig. Nu mår inte Omma bra och jag kan inte göra något för henne.

Jag vet inte om jag vill backa tiden eller vrida den framåt. Det enda jag vet är att nuet gör ont.

Det finns ingen i hela världen som är så vacker som min Omma. Det finns ingen som är så stark. Jag vet ingen som älskar livet och att leva mer än Omma. Den glädjen Omma brister ut i genom att bara upptäcka en ny knopp på en växt är obetalbar. Eller när Omma varit ute på stan eller bara varit på Ica, den glädjen hon får genom att bara se andra människor, den är unik. Men nu verkar ett leende vara för tungt att bära.

Och jag kan inte göra någonting. Jag älskar min Omma och vet inte hur jag ska kunna leva utan henne här på jorden. Men jag vill inte att hon mår dåligt. Jag vet inte, jag vet ingenting, bara att jag alltid kommer älska min underbara, starka, underbara, älskade Omma, nu och för alltid.

Ledighet

Sommalov och hela köret har satt igång. Med tanke på att jag under lovet sovit tio timmar under båda gågna nätterna är det förmodligen behövligt.

Och sedan vet jag inte riktigt hur mycket jag gör som är tabu, men det är relativt underhållande att få reda på hur man själv är, baserat på ett par frågor. Och sedan kan jag ta det lugnt, min framtida partner kommer leta reda på mig - så jakten efter honom kan jag stryka från att-göra-listan.

11 juni

Om en liten stund avslutas en del av mitt liv. Den enda delen jag hittills har känt till. Det som för mig varit det enda jag upplevt. Imorgon - om några minuter - är jag enligt lag myndig. Och jag börjar oroa mig.

Jag hängde aldrig med på det där steget från att vara barn till att helt plötsligt vara ungdom. En dag slutade tanterna på Lindex bara sluta att titta på mig som om jag var en snattande unge och istället såg dem mig som en önskvärd konsument. Ibland kan de till och med fråga om jag vill ha hjälp - min reaktion är alltid den samma förvånade minen över att de inte längre ser mig som ett barn.

Nu ska jag gå över till en tid jag kommer befinna mig i resten av mitt liv. När man inte kan återgå till att vara barn längre.

Jag ska fortsätta som vanligt. En ålder som enligt lagar ska innebära nya innebörder för mig som människa får jag ta bäst jag kan. 18 år, here I come.

Att kunna nå drömmar

Oj, då. Vår kampanj och vårt förespråkande av kapitalism i MUF Södra Älvsborg verkar ha väckt en del reaktioner - bloggmässigt.

Ida Nyman (v) tycker det är hemskt uppseendeväckande att Malin beskriver kapitalismen med “… att veta vad man vill ha och sedan ta det”. Detta citat vidareutvecklar Ida Nyman till att kretsa om att bygga sin framgång på andras bekostnad. Kul - jag hängde inte med. Varför måste en persons framgång innebära en annan persons tillbakagång?

Jag vill så gärna känna tolerans för åsikter från alla håll, men när man så blint har stirrat sig in på att om en person lyckas måste också alla andra nå samma nivå - annars är det orättvist, då är det så enkelt som fel. Varför ligger det en, enligt vänstern, orättvisa i att en person lyckas med sina mål?

I vänsterns Sverige är drömmar om egen framgång inte tillåtna - för på något sätt innebär ett eventuellt förverkligande av drömmar, att du på något sätt kör över någon annan. Det handlar om en politik som förhindrar möjliggörandet av drömmar i och med den orättvisa som per automatik skulle drabba de andra. En slags orättvisa i och med att denna lycka skulle vara den andras livslånga avundsjuka. Nu vet inte jag om min syn på livet och framgång är unik, eller är det fler än jag som inte dagligen går och beklagar mig över att människor som Bill Gates faktiskt har både framgång och pengar? Är jag ensam om att inte dela tanken om att det skulle vara orättvist att jag inte har lika mycket pengar som honom - eller snarare att han inte har lika lite pengar som mig?

Med vänsterns perspektiv är det alltså negativt med Microsoft och datorer i och med att det var enskilda individer som skapade dessa (läs: kapitalism) då dessa människor i och med detta gavs både pengar och framgång. Jag är ledsen, men utan kapitalism hade Ida Nyman, och andra människor med åsikter hemmahörandes på vänsterkanten, inte haft möjligheten att blogga då datorer inte hade kunnat existera. Individer skapar idéer och förverkligar dem som sina drömmar i kapitalistiska system. Detta är lycka som gynnar fler än grundaren och förverkligaren av drömmen. I och med detta är även förespråkare av en icke-kapitalistisk värld gynnade av en kapitalistisk värld.

Socialism, kommunism och övriga ideologier med en övertro till staten producerar inget, inte varor, inte idéer, inte lycka. Artister som är emot kapitalismen kommer från länder med möjligheter. Sovjetunionen producerade inga artister, varken förespråkare eller motsägare. Dels för att det inte var möjligt att tycka, dels för att det inte var möjligt att växa.

Politik ska handla om möjliggöranden - möjligheter att nå sina drömmar. Och för mig gör det inget att en del också når dem. Du har ett liv, varför inte lika gärna satsa på att försöka nå det som faktiskt finns inom räckhåll? En politik för möjligheter, det är kapitalism.

Celebrate Capitalism

Kapitalismens dag idag. För MUF Södra var det kampanj med fruktutdelning som gällde. Bananer och apelsiner, sådant som utan kapitalismens förtjänst aldrig hade kunnat nå Sveriges medborgare.

For the love of freedom! And the glory of human
creativity!

Utmaning

Jag har blivit utmanad. Utan att tveka ska jag avslöja sex stycken uppseendeväckande sanningar om mig själv. Ni läsare ska visst bli förvånade.

1. När jag gick under defintionen "litet barn" blev jag rätt som oftast arg av olika orsaker. För att lugna ner mig och få tankarna att gå till annat brukade jag bita mig i vänsterhanden, i området mellan tummen och pekfingret. Jag slutade med detta först när en läkare sade till mig att det kunde komma maskar ur handen på mig om jag fortsatte. Jag trodde honom.

2. Tillsammans med en kompis väcktes en fascination för insekter när vi båda var åtta år. Vi skaffade oss genomskinliga lådor, fyllde dem med jord och gräs och gick sedan ut på maskjakt - därmed tyckte vi att vi skaffat oss eminenta husdjur. Vi skulle vara duktiga husdjursägare och tyckte att maskarna skulle få luftas lite ibland och lyfte därmed ut dem ur lådan och hällde vatten på dem. Det resulterade i att vi dränkte våra så kallade husdjur - flera gånger om utan att förstå vad som var felet med maskarna.

3. Jag har fått IG på två prov. Det första var i femman eller sexan om Frankrike och deras råvaror. Det andra var i ettan på gymnasiet i spanska - det provet ägde rum måndagen efter min första MUF-utbildning.

4. Jag önskar mig parfymen Cacharel Liberté i födelsedagspresent. Dels för att min nuvarande håller på att ta slut, dels för att den luktar gott men främst för att den har ordet "frihet" i namnet.

5. Glömmer rätt ofta bort att packa upp påsen med idrottskläder. Det kan dröja upp till en vecka innan mamma tar tag i det och diskret läxar upp mig.

6. Jag gör extremt läckra moves ofta. Problemet med mina lyckade sådana är att de aldrig iakttas av andra än hundarna och möjligtvis grannarna.

"Du jobbar bra med örat"

Kan faktiskt mer eller mindre tillägna Elin aka Piparen detta inlägg. Det är all fill-you-in du behöver. Din saknad efter P måste vara obegriplig. Saknaden efter din specialsång är dock obefintlig, Ida tog över den igår.

Återigen denna spanska. Ska man se det komiska i det hela, ska man lägga märke till att alla tycker synd om vår spanskgrupp med tanke på hur mycket vi försummats. Alla utom en. Alla känner medlidande (eller något liknande) för oss - förutom vår rektor. Men jag är inte bitter.

Sista skolfredagen detta läsår har för min del, nu genomlidits. Dock startade den lagom suspekt. Ena och jag agerar fint-folk-kommer-sent och upptäcker till vår förskräckelse ett otänt klassrum utan lärare, men med tre elever. Tre personer av 20. Detta var visserligen inte första gången andra prioriterat sömn framför en givande men-varför-ni-inte-prata-mer-spanska-lektion. Denna timme skulle dock fyllas med annat än de vanliga. Självklart skulle vi sitta i mitten och försöka prata (jag råkade blanda ihop två ord och svarade visst att jag vill studera hela livet och inte i hela världen, men vad gör väl det) och som vanligt resulterade det i att ingen fattade något - allra minst läraren.

Men idag fick vår lärare en strålande idé. Vi skulle spela "Maffia". Efter en förklaring på spanska (som ingen riktigt förstod) körde vi igång. Det skulle sluta med att alla hade alibi på Pizzeria Campino. Mariette hade ätit där med Ena, Ena hade ätit där med Mariette, jag hade jobbat där och Emma hade jobbat där. Kvar var läraren - som vi för övrigt trodde var dålig på att ljuga när han fick en fnissattack och verkade hyperventliera. I själva verket var han bara dålig på att hålla masken. Att på nära håll bevittna en fnissig, kortväxt, skäggbeklädd och lagom förvirrad italienare händer inte varje dag (bara måndag, onsdag och fredag varje vecka). Man lär sig något nytt varje dag, idag har jag lärt mig spela Maffia - på spanska.

Roligt nog ska jag nog också ligga på MVG- muntligt och för det har jag ett ord (25 procent av mitt sammanlagda ordförråd): ¿Qué?

Sedan har jag blivit utmanad. Jag ska avslöja spännande saker om mig själv på något vis. Återkommer med det snarast - ska bara sätta igång tankeverksamheten först.